Varje år arrangeras Chedagen av Svensk-Kubanska Föreningen i
Uppsala. I år deltog Oktoberrörelsen med ett bokbord, till vilket vi också
tagit fram två häften med texter av Che Guevara. Men kanske viktigast var att
vi fick chansen att presentera vår rörelse och låta intresserade ställa frågor.

Det finns anledning att reflektera lite kring själva
tillställningen, som bestod av både musik (exempelvis uppträdde Jimmie The Saint) samt två föreläsningar. Den första var en
traditionell berättelse om Kuba, medan den andra var en närmast komisk hyllning
till Sveriges ambassadör i Chile, Harald Edelstam. Föreläsare
berättade om alla de fantastiska saker denna hjälte gjort, hur många han
räddat, hur modig han var, hur kontroversiell, underbar, fantastisk, stor penis
osv…

Någon reflektion om varför denne överklassperson
(uppväxt på Älvsjö slott, fadern var kammarherre på hovet och själv gift med grevinnan
Louise von Rosen) alltid lyckade få erbjudanden om diverse höga
diplomattjänster gjordes aldrig. Vad vi egentligen fick höra – om man lyssnade
bakom orden – var berättelsen om det svenska klassamhället och ytterst
socialdemokratins sammanflätning med en ”socialt medveten” överklass. Det var
en berättelse om hur äkta solidaritet och anti-imperialistisk kamp reducerades
till välgörenhet.

En människa kan inte bara dömas efter sina
handlingar utan också utifrån vad de har möjlighet att göra.
Det är inget svårt att vara ”radikal” när
man inget kan förlora.

Åhörarna var kluvna. En del tycka nog att den där Edelstam var förträfflig, inte minst när föreläsaren lyckades
sammankoppla honom med Palme (personerna från KP nickade instämmande så fort namnet
nämndes). Andra såg minst sagt besvärade ut.

Tillställningen var symptomatisk för hur
dagens ”vänster” ser ut. Avsomnat och hög medelålder. Samma personer som brukar
dyka upp på liknande tillställningar.

Vari ligger problemet?

En viktig delförklaring handlar om långt gången
avradikalisering. Att helt ha glömt bort vad en övertygad kommunist och brinnande
revolutionär som Che Guevara stod för. Låt oss citera, för att ge exempel på
att antiimperialism inte är liktydigt med uttalanden om solidaritet:

“Den så kallade “progressiva” yttervärldens solidaritet med Vietnams folk påminner om den bittra ironi somfolkets jubel måste ha inneburit för gladiatorerna i det gamla Rom. Anständigheten borde fordra att vi delade deras öde, inte bara önskade dem lycka till: att vi följde dem i döden, eller till segern.”

Och ytterligare ett:

“Allt vårt handlande är ett enda stridsrop mot imperialismen, och en vädjan till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets främsta fiende: Nordamerikas Förenta stater. Och var än döden må överraska oss är den välkommen om endast detta vårt stridsrop nått någon annans öra, om endast någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra män stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!”

Den socialistiska revolutionen måste åter
sättas i fokus.
Enbart genom äkta radikalitet kan den
rådande passiviteten brytas.