I borgerlig media förfasar man sig över framväxten av
Gyllene gryning i Grekland och det ungerska jobbik-partiet. Att dessa, och
andra likande, grupper fyller en funktion för borgarklassen talar man mindre
om.

Högerextremism är ett framgångsrikt sätt att bekämpa
rörelser som vill avskaffa det kapitalistiska systemet. Men behovet att bekämpa
dessa är inte konstant, det ökar exempelvis i spåren av en borgerlig offensiv. Så
är arbetslöshet ett utmärkts sätt hålla nere lönerna, med andra ord pressa upp
profiten – vilket är det enda värde kapitalet bryr sig om. Samtidigt bär utslagning,
otrygghet och försämrade levnadsvillkor på ett hot mot borgerligheten.
Missnöjet kan kanaliseras in i rörelser som vill ersätta det kapitalistiska
systemet. Det är här extremhögern kommer in. Dess kännetecken är en populism som
med sitt enkla budskap förleder och splittrar. Kampen förleds och kapitalet
sitter säkert.

Det är här viktigt att förstå att inte ens om den
traditionella borgerligheten tappar kontrollen och högerrörelserna skulle segra
så vore det ett hot mot det ekonomiska systemet. Se på Nazityskland. Där
avskaffades den borgerliga demokratin, men inte kapitalismen. Tvärtom, den gick
på högvarv och fortsatte att göra så i den återuppbyggnad som följde på kriget.

Demokratin är nämligen inte det viktiga för borgarna. Redan
Lenin klargjorde detta i utsagan om att demokratin är kapitalismens bästa
hölje. Med andra ord, det handlar alltid om att säkra kapitalismen. Borgerlig
demokrati är ett sätt att göra det, och under långa tider ett sätt som fungerar
stabiliserande/passiviserande och således gynnar kapitalet. Men det är inte det
enda höljet. Vid exempelvis tider av stort flokligt missnöje kan ett mer öppet
repressivt system fundera bättre. I analysen av detta måste vi också vara öppna
för en historisk förändring som ägt rum under de senaste decennierna – nämligen
uppkomsten av stabila icke-demokratiska men kapitalistiska stater. Exempelvis
behöver inte dagens Kina tolkas som liggande bakom västvärlden i social
utveckling utan tvärtom, som visare av vart även västkapitalismen vill gå.

Till följd av den pågående borgerliga offensiven – där
reformismens ”vinningar” rullas tillbaka – har sociala spänningar ökat i Europa
(och även i USA). Olika proteströrelser har uppstått. Hittills kan dessa
beskrivas som mer prövande. De har inte haft medvetenhet om vari huvudproblemet
består utan fokuserat på enskilda frågor eller allmänt missnöje. Men alla
massrörelser börjar trevande. Och även om de under en viss period kan gynna
systemet, genom att ta fokus från äkta lösningar så både ger och sprider de
erfarenhet om just detta. Oavsett om rörelserna hittills varit harmlösa har de
från borgerligt horisont setts som oroande, som varning för vad de kan
utvecklas till.

Det är mot denna bakgrund den
fascistiska högen har återuppstått. Skepnaden är delvis ny, men funktionen är
densamma. De har också lyfts fram av den etablerade borgerligheten, se
exempelvis på det utrymme dessa fått i vanlig media. I tider av utbrett
missnöje med rådande ordning blir ett fördömande från ordningens representanter
den marknadsföring dessa rörelser mest önskar. De må se olika ut men är det
inte.

Detta ställer alla medvetna
socialistiska rörelser inför ett problem. Å ena sidan blir just bekämpandet av
extremhögern den fokusförskjutning som borgerligheten avsåg och önskar sig, å
andra lämnar ett ignorerande rörelserna att växa och ta kraft från de
socialistiska rörelserna. Som också kan räkna med att bli påhoppade av högern
när denna vuxit sig stark nog. Det är två onda ting, men att ta kampen är
nödvändigt! Det är inte vad vi önskat, men vad vi tvingas till.

Historien visar att fascistiska
rörelser är ett effektivt vapen i kapitalets tjänst. Och tyvärr finns ännu
inget riktigt bra motmedel. Vi måste finna sätt att framgångsrikt bekämpa
fascismen, oavsett dess former. Detta är en ödesfråga för alla socialistiska
rörelser.