Klockan är 10.30 den
4 maj 1886. På Haymarket torget i Chicago har just Samuel Fielden avslutat sitt
tal till den samlade massan av arbetare på flera tusen. Efter talet försöker
polisen att skingra folkmassan från torget, men när de i styrka rör sig mot
arbetarna flyger plötsligt en hemmagjord bomb mot de framåtrykande poliserna. Den
exploderar framför polisen och dödar en och skadar sex. Exakt vad som hände är
ingen helt säker på, men polisen öppnade eld mot de flyende arbetarna.
Poliserna sköt vilt runt sig, de upphörde bara att skjuta efter att den
befälhavande polisen upptäckt att i den tunga krutröken och kaoset så sköt
poliser på varandra.

När kulorna slutat
att vina och krutröken lagt sig låg sex poliser och fyra arbetare döda, 70
arbetare och 60 poliser hade blivit skadade. Efter denna händelse som gått till
historian som Haymarketmassakern dömdes 7 arbetare till döden och en hetsjakt
mot röda svepte genom USA. Det som hände denna dag och de föregående dagar är
anledningen till att vi varje år firar första maj som arbetarnas dag. Så vad
var det som lede upp till den ödesdigra dagen 4 maj 1886? För att få svaret på
det måste vi gå lite längre tillbaks.

Efter amerikanska inbördeskriget
blomstrade industrin i USA och Chicago blev en stor industristad. Dit strömmade
tusentals tyska immigranter i jakten på ett bättre liv, men livet som arbetare var
väldigt hårt. Industriarbetare jobbade mellan 9 och 14 timmar varje dag, sex
dagar i veckan hela året runt för en dagslön på ungefär 1.50 dollar. Alla
försök att organisera sig möttes hårt av borgarna som använde våld,
strejkbrytare och tidningarna för att slå mot arbetarna. Men trots borgarnas
förtryck växte sig anarkistiska och socialistiska fackförbund allt starkare.
Ett av fackförbundens krav var en 8-timmars arbetsdag.

1884
bestämde man sig på en kongress som hölls av Federation of Organized Trades and Labor Unions att
från och med 1886 skulle första maj bli den officiella kampdagen för 8-timmars
arbetsdag. När denna dag närmade sig förberedde många amerikanska fackförbund
att gå ut i storstrejk med kravet.


första maj 1886 gick upp till en halv miljon amerikanska arbetare ut i strejk. I
Chicago, som var rörelsens centrum, strejkade 40 000 och flera tusen tog till
gatorna för att visa sitt.

Två
dagar senare samlades strejkande arbetare vid McCormick Harvesting Machine Companys anläggning, där hade
fackförbundsanslutna arbetare avskedats och när de strejkade 1885 blev de attackerats
av bossens anställda gangstrar, från det ökända privata säkerhetsföretaget
Pinkerton. När arbetarna strejkade året därpå tog företaget in strejkbrytare,
vilka skyddades av en styrka av 400 poliser. Trots detta gick hälften av
strejkbrytarna över till de strejkande. De kvarvarande strejkbrytarna
konfronterades för sitt klassförräderi av de strejkande arbetarna.

Startskottet
– bokstavligen – för händelsen dagen därpå, avfyrades vid McCormick Harvesting Machine Companys anläggning. De
strejkande arbetarna hade samlats där, ledda av August Spies. Allting var lugnt
upp till att arbetsdagens slut, då rusade flera strejkande arbetare mot anläggnings
grind för att konfrontera strejkbrytarna. I tumulten öppnade polisen eld och
dödade två arbetare.

Förbannade
över att arbetare mördats för att skydda de rikas intressen beslöt man snabbt
att hålla en demonstration dagen därpå. Flyggblad trycktes på engelska och
tyska med slagordet “arbetare beväpna er och slut upp i full
styrka!”, men när anarkisten Spies fick se flyggbladet beordrade han
genast att denna rad skulle strykas. På en dag spred man 20 000 flygblad och
samlingspunkten för demonstrationen nästa dag var det kända Haymarkettorget.
Vad som hände sen vet vi redan.

Som
alltid i historian står pressen på den härskande klassens sida och innan ens de
följande rättegångarna börjat hade media funnit de anklagade arbetarna skyldiga
och krävt deras avrättningar. Karl Marx svärson Edward Averling sa det bäst:
“om dessa män hänges så är det Chicago Tribune som har hängt dem”.

Som
förväntat la domstolen allt ansvar för vad som hänt vid Haymarket på strejkledarna
och 7 av dem dömdes till döden, men två fick sina dödsdomar omvandlade till livstid
i fängelse. Dagen innan sin avrättning begick Louise Lingg självmord genom att
explodera en tändhatt i sin mun. Den 11 november fördes George Engel, Adolf
Fischer, Albert Parsons och August Spies med säckar över sina huvuden till galgen.
Med förakt mot sina bödlar sjöng de sin tids internationella arbetarsång,
“Marseljäsen” (en gång en revolutionär sång, nu Frankrikes
nationalsång). Just innan falluckan öppnades och de fyra kamraterna fick lida
martyrdöden hördes Spies skrika: “en dag ska komma då vår tystnad kommer
ljuda högre än dagens strypande”. Vittnen till avrättningen berättar att
hägningen gick fel, att nackarna inte bröts och de ströps till döden.

Avrättningarna
var ett bakslag för kampanjen för en 8-timmars arbetsdag men som den svenska
ungkommunisten Olle Meurling, som senare föll i spanska inbördeskriget, sa:
“revolutionärer dör men revolutionen lever!”. Kampanjen fortsatte och
1890 bestämde den andra socialistiska internationalen att man på den 1 maj
världen över skulle gå i strejk för en 8-timmars arbetsdag – för att hedra
minnet av de mördade kamraterna från Haymarket händelsen.

Snart
är det första maj igen, många kanske nuförtiden mest ser dagen som en helgdag, men
det är en viktig dag att minnas. Vi har inte kommit hit vi är nu utan våra
förfäders blod, svett och tårar och vi har fortfarande mycket att göra innan vi
med stolthet kan säga att vi lever i ett jämlikt och demokratiskt samhälle där
folkets behov går före ett fåtal rikas ständiga jakt efter profit.


detta år, på den röda dagen första maj, ta till gatorna, säg vad ni har på
hjärtat, minns alla dem som har kämpat och fallit för er och framför allt, som
arbetare, känn stolthet i att detta är er och ingen annans dag, en dag för alla
arbetare om de så talar svenska eller persiska, om de än har svart eller vit
hud, om de än ber i en synagoga eller i en ortodox kyrka, om de bor i en
storstad eller ute på landet. Första maj är vår internationella dag,
förhoppningsvis så träffas vi ute på gatan i år!