Nordkorea är ett mycket kontroversiellt ämne. Det bedrivs en mediehets av enorma proportioner främst från borgerlig dagspress och borgerliga nyhetsbyråer gentemot det “underliga” lilla landet i Asien. Hur Nordkorea ser ut inrikespolitiskt kan vi alla säkerligen ha olika uppfattningar om, troligtvis eftersom att inte jättemycket är känt om landet. Utrikespolitiskt, som anti-imperialister, måste man ändock se Nordkoreas förtjänster:

“Även om vi får se nya sanktioner så är det mycket begränsat hur effektiva de är. Man måste vara ganska kreativ för att komma på nya sanktioner mot Nordkorea, säger Ulv Hansen.” (SvD, 12/2-2013)

USA är alltså frustrerade på grund av två huvuddrag i Nordkoreas politiska generallinje, Kimilsungismen-Kimjongilismen:

1) Nordkorea har lagt fast Juche-linjen, dvs. de strävar efter totalt självförsörjande, trots att detta innebär ett oerhört umbäranden för dem och deras befolkning. Detta betyder att det inte riktigt går att göra sanktioner mot dem, speciellt inte heller då Kina, som är deras största handelspartner, har varit tydliga med att de kommer fortsätta handla med dem.

2) Nordkorea sätter Songun-linjen främst, viket betyder att de sätter försvaret mot USA:s invasionshorder främst. Då USA och Sydkorea har kärnvapen betyder detta att även Nordkorea måste ha kärnvapen. I förlängningen blir det omöjligt för USA att göra samma sak som de har gjort i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Mali – då de vet att om de anfaller Nordkorea så kommer de inte att backa en tum – och de skulle inte tveka att skjuta tillbaka…

Så. Det går inte att svälta ut dem. Och det går inte att invadera. En imperialists värsta mardröm. De bevarar därför sin nationella suveränitet – och vägrar bli en lydrepublik till USA-imperialismen som deras grannar i Syd har tvingats bli.

Länge leve den anti-imperialistiska frihetskampen!