Blog Image

Oktoberrörelsens blogg - nytt.oktoberrorelsen.se

Länge leve den irländska frihetskampen!

Utrikes Posted on 2013-10-28 11:23:19

Ända
sedan 1536, när den brittiska kungen Henry VIII (1491-1547) bestämde sig
för att inlämma Irland i imperiet, har irländarna tagit upp vapen i
kampen mot de brittiska kolonisatörerna. Irländarna behandlas
hänsynslöst under brittiskt styre genom exempelvis att användas som
slavar i imperiet. Fram till 1655 räknar man att över 12 000 irländare
togs som slavar och skickades för att arbeta ihjäl sig i kolonierna.

Detta
födde en anda av anti-imperialistiskt motstånd som har hållt fram till
våra dagar. En oavbruten våg av revolutionära stridigheter för nationell
frigörelse har förts mot den brittiska kronan:

Desomondupproret 1569-1573 och 1579-1583
9-åriga kriget 1594-1603
Upproret 1641-1652
Slaget vid Aughrim 1691
Irländsk-jakobinska upproret (med franskt revolutionärt stöd) 1798-1801
Tullkriget 1831-1838
Uppror av ”De unga irländarna” 1848
Uppror av Irländska Republikanska Brödraskapet 1867
Påskupproret 1916
Irländska frihetskriget 1919-1921
Irländska inbördeskriget 1922-1923
Gränskampanjen 1956-1962
”The Troubles” 1969-1998
”The New Troubles” 2000-

Proggressiva
revolutionära ideal har varit ett kännetecken för den irländska
frihetskampen ända sedan revolutionsledaren Wolf Tones (1763-1798)
dagar. Då med en jakobinskt revolutionär prägel – och sedan James
Conolley (1868-1916) grundade Irish Republican Army (IRA) har det
funnits en klart revolutionärt socialistisk sådan. Under Irländska
frihetskriget 1919-1921 kämpade det irländska folket till sig 26 av 32
”countys” på Irland. 6 ”countys” är dock fortfarande under brittiskt
styre. Det är också på Nordirland som den fortsatta revolutionära kampen
är som hårdast. Trots upprepade försök från den brittiska regeringen
att få den nordirländska arbetarklassen att nöja sig med sin lott i
livet, exempelvis genom ”Good Friday-agreement” 1998, som
underpriviligerade och socialt utsatt strata i det brittiska imperiet så
fortgår kampen.

De väpnade socialitsikt färgade grupper som
fortsätter sin revolutionära kamp för nationell befrielse och irländsk
enhet är Real IRA (RIRA), Continuity IRA (CIRA) och Irish National
Liberation Army (INLA). Dessa grupper sägs tillsammans utgöras av
tusentalet frivilliga. Desto fler är aktiva i dessa organisationers
politiska grenar: 32 County Sovereignty Movement, Republican Sinn Fein
och Irish Republican Socialist Party (IRSP)

Vi som kämpar för ett
oberoende och socialistiskt Sverige har mycket att lära av våra
kamrater på Nordirland. Våra förutsättningar, vår historik och vårt
förhållande till imperialismen skiljer oss åt på många sätt – men en sak
förenar oss: tron på och kampen för en värld utan imperialistisk
aggression eller kapitalistisk utsugning.

Tiocfaidh ár lá*!
Länge leve den irländska frihetskampen!

För er som vill lära er mer om kampen på Nordirland kan kolla in den irländska solidaritetsrörelsen Irlandinformations hemsida: www.irlandinformation.se

* = Iriska. Fri övers.: ”Vår dag kommer komma!” (syftar på ett fritt, socialistiskt och enat Irland)



Bekämpa Anti-kommunismen

Inrikes Posted on 2013-10-23 11:12:36

Mellan 1 oktober och 1 mars genomförs en kampanj i Stockholm som för fram budskapet ”Ner med anti-kommunismen, socialismen var enormt framgångsrik!”.
Bakom detta ligger givetvis att den bild av kommunism som vanligen ges utrymme är oerhört vinklad och missvisande. Det handlar om folkmord, framtvingade svältkatastrofer och förtyck. Detta är föga förvånande då man från borgerligt håll gör allt för att smutskasta det enda reella hotet mot kapitalismen. Staten står i borgarklassens tjänst och med institutioner som Levande historia förs de ideologiskt drivna kampanjerna ut under sken av att ha stöd i historisk forskning. Att det rör sig om lögner är uppenbart, så refereras exempelvis fortfarande till Robert Conquest för att belägga terrorn i Sovjet. Att Conquest var anställd av brittiska underrättelsetjänsten för att sprida anti-kommunistisk propaganda har dock varit känt sedan 1970-talet. Samtida forskning, bedriven av professionella historiker (vid t.ex. Harvard, som inte kan beskyllas för att vara ”vänster”), nämns inte.

Medan fascistiska banderoller och klistermärken är synliga över Stockholm, och för den delen andra städer i Sverige, lyser de kommunistiska med sin frånvaro. Det är viktigt att ta plats och synas. Att visa att alternativ finns!

Den inledda kampanjen riktar sig till arbetarklassen och fokuserar på de områden där den bor, inte minst miljonprogramsförorterna. I varje nummer av Arbetarkommunen kommer en affisch på kampanjens tema att finnas. Sätt upp den!



Arbetarkommunen

Officiella uttalanden Posted on 2013-10-17 15:36:58

Fyra nummer av tidningen Kommunistiska Arbetarkommunen har
publicerats. Olika ämnen har berörts, från rapporter om Oktoberrörelsens verksamhet
till analyser av SAP och LO. Frågor av mer teoretisk och principiell art har
också behandlats.

Utgivningen av vår tidning är en del av en övergripande ambition
att upplysa och sprida kunskap som kan bana väg för revolutionärt arbete. I det avseendet är arbetet med tidningen viktigt, men lika viktigt att inse att tidningen är en metod och
inte ett självändamål.
En tidskrift kan i bästa fall ge stabilitet och kontinuitet
i arbetet samt vara något att samlas kring, ett forum för diskussion. Risken är
dock – vilket vi har konkreta erfarenheter av – att tidningens överlevnad sätts
före det mål vars infriande den skapades för att bidra till.
Det också viktigt att inte knyta upp tidningen till statens
allmosor, i form av exempelvis presstöd. Om ens överlevnad hänger på den
borgerliga statens välvilja kommer givetvis kritiken att avtrubbas – det sker
gradvis och kanske omedvetet. Att tro något annat är naivt, inte minst då vi
som marxister vet att inget är lika styrande som just ekonomin.

Med andra ord: den tidning vi ger ut är helt obunden till
rådande statsmakt. Den står i arbetarklassens tjänst och är underställd kampen
för den socialistiska revolutionen.

Beställ tidningen av oss.

Du är också alltid välkommen att ge oss synpunkter på
innehållet.



Rapport från Chedagen

Inrikes Posted on 2013-10-13 19:08:14

Varje år arrangeras Chedagen av Svensk-Kubanska Föreningen i
Uppsala. I år deltog Oktoberrörelsen med ett bokbord, till vilket vi också
tagit fram två häften med texter av Che Guevara. Men kanske viktigast var att
vi fick chansen att presentera vår rörelse och låta intresserade ställa frågor.

Det finns anledning att reflektera lite kring själva
tillställningen, som bestod av både musik (exempelvis uppträdde Jimmie The Saint) samt två föreläsningar. Den första var en
traditionell berättelse om Kuba, medan den andra var en närmast komisk hyllning
till Sveriges ambassadör i Chile, Harald Edelstam. Föreläsare
berättade om alla de fantastiska saker denna hjälte gjort, hur många han
räddat, hur modig han var, hur kontroversiell, underbar, fantastisk, stor penis
osv…

Någon reflektion om varför denne överklassperson
(uppväxt på Älvsjö slott, fadern var kammarherre på hovet och själv gift med grevinnan
Louise von Rosen) alltid lyckade få erbjudanden om diverse höga
diplomattjänster gjordes aldrig. Vad vi egentligen fick höra – om man lyssnade
bakom orden – var berättelsen om det svenska klassamhället och ytterst
socialdemokratins sammanflätning med en ”socialt medveten” överklass. Det var
en berättelse om hur äkta solidaritet och anti-imperialistisk kamp reducerades
till välgörenhet.

En människa kan inte bara dömas efter sina
handlingar utan också utifrån vad de har möjlighet att göra.
Det är inget svårt att vara ”radikal” när
man inget kan förlora.

Åhörarna var kluvna. En del tycka nog att den där Edelstam var förträfflig, inte minst när föreläsaren lyckades
sammankoppla honom med Palme (personerna från KP nickade instämmande så fort namnet
nämndes). Andra såg minst sagt besvärade ut.

Tillställningen var symptomatisk för hur
dagens ”vänster” ser ut. Avsomnat och hög medelålder. Samma personer som brukar
dyka upp på liknande tillställningar.

Vari ligger problemet?

En viktig delförklaring handlar om långt gången
avradikalisering. Att helt ha glömt bort vad en övertygad kommunist och brinnande
revolutionär som Che Guevara stod för. Låt oss citera, för att ge exempel på
att antiimperialism inte är liktydigt med uttalanden om solidaritet:

“Den så kallade “progressiva” yttervärldens solidaritet med Vietnams folk påminner om den bittra ironi somfolkets jubel måste ha inneburit för gladiatorerna i det gamla Rom. Anständigheten borde fordra att vi delade deras öde, inte bara önskade dem lycka till: att vi följde dem i döden, eller till segern.”

Och ytterligare ett:

“Allt vårt handlande är ett enda stridsrop mot imperialismen, och en vädjan till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets främsta fiende: Nordamerikas Förenta stater. Och var än döden må överraska oss är den välkommen om endast detta vårt stridsrop nått någon annans öra, om endast någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra män stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!”

Den socialistiska revolutionen måste åter
sättas i fokus.
Enbart genom äkta radikalitet kan den
rådande passiviteten brytas.



Ta kampen mot fascismen!

Officiella uttalanden Posted on 2013-10-09 22:19:00

I borgerlig media förfasar man sig över framväxten av
Gyllene gryning i Grekland och det ungerska jobbik-partiet. Att dessa, och
andra likande, grupper fyller en funktion för borgarklassen talar man mindre
om.

Högerextremism är ett framgångsrikt sätt att bekämpa
rörelser som vill avskaffa det kapitalistiska systemet. Men behovet att bekämpa
dessa är inte konstant, det ökar exempelvis i spåren av en borgerlig offensiv. Så
är arbetslöshet ett utmärkts sätt hålla nere lönerna, med andra ord pressa upp
profiten – vilket är det enda värde kapitalet bryr sig om. Samtidigt bär utslagning,
otrygghet och försämrade levnadsvillkor på ett hot mot borgerligheten.
Missnöjet kan kanaliseras in i rörelser som vill ersätta det kapitalistiska
systemet. Det är här extremhögern kommer in. Dess kännetecken är en populism som
med sitt enkla budskap förleder och splittrar. Kampen förleds och kapitalet
sitter säkert.

Det är här viktigt att förstå att inte ens om den
traditionella borgerligheten tappar kontrollen och högerrörelserna skulle segra
så vore det ett hot mot det ekonomiska systemet. Se på Nazityskland. Där
avskaffades den borgerliga demokratin, men inte kapitalismen. Tvärtom, den gick
på högvarv och fortsatte att göra så i den återuppbyggnad som följde på kriget.

Demokratin är nämligen inte det viktiga för borgarna. Redan
Lenin klargjorde detta i utsagan om att demokratin är kapitalismens bästa
hölje. Med andra ord, det handlar alltid om att säkra kapitalismen. Borgerlig
demokrati är ett sätt att göra det, och under långa tider ett sätt som fungerar
stabiliserande/passiviserande och således gynnar kapitalet. Men det är inte det
enda höljet. Vid exempelvis tider av stort flokligt missnöje kan ett mer öppet
repressivt system fundera bättre. I analysen av detta måste vi också vara öppna
för en historisk förändring som ägt rum under de senaste decennierna – nämligen
uppkomsten av stabila icke-demokratiska men kapitalistiska stater. Exempelvis
behöver inte dagens Kina tolkas som liggande bakom västvärlden i social
utveckling utan tvärtom, som visare av vart även västkapitalismen vill gå.

Till följd av den pågående borgerliga offensiven – där
reformismens ”vinningar” rullas tillbaka – har sociala spänningar ökat i Europa
(och även i USA). Olika proteströrelser har uppstått. Hittills kan dessa
beskrivas som mer prövande. De har inte haft medvetenhet om vari huvudproblemet
består utan fokuserat på enskilda frågor eller allmänt missnöje. Men alla
massrörelser börjar trevande. Och även om de under en viss period kan gynna
systemet, genom att ta fokus från äkta lösningar så både ger och sprider de
erfarenhet om just detta. Oavsett om rörelserna hittills varit harmlösa har de
från borgerligt horisont setts som oroande, som varning för vad de kan
utvecklas till.

Det är mot denna bakgrund den
fascistiska högen har återuppstått. Skepnaden är delvis ny, men funktionen är
densamma. De har också lyfts fram av den etablerade borgerligheten, se
exempelvis på det utrymme dessa fått i vanlig media. I tider av utbrett
missnöje med rådande ordning blir ett fördömande från ordningens representanter
den marknadsföring dessa rörelser mest önskar. De må se olika ut men är det
inte.

Detta ställer alla medvetna
socialistiska rörelser inför ett problem. Å ena sidan blir just bekämpandet av
extremhögern den fokusförskjutning som borgerligheten avsåg och önskar sig, å
andra lämnar ett ignorerande rörelserna att växa och ta kraft från de
socialistiska rörelserna. Som också kan räkna med att bli påhoppade av högern
när denna vuxit sig stark nog. Det är två onda ting, men att ta kampen är
nödvändigt! Det är inte vad vi önskat, men vad vi tvingas till.

Historien visar att fascistiska
rörelser är ett effektivt vapen i kapitalets tjänst. Och tyvärr finns ännu
inget riktigt bra motmedel. Vi måste finna sätt att framgångsrikt bekämpa
fascismen, oavsett dess former. Detta är en ödesfråga för alla socialistiska
rörelser.



Frige Bo Xilai!

Utrikes Posted on 2013-09-23 10:12:42

Bo Xilai (1949-), en ledande
gestalt inom den ”nya vänstern” eller ”nymaoismen” i Kinas Kommunistiska
Parti (KKP), har blivit fälld för påstådd korruption och dömd till
livstids fängelse. Xilai satt i KKP:s politbyrå, ett av de högsta
styrande organen, och företrädde där en hård linje mot korruptionen i
KKP och statsapparaten och förde en ständig kamp mot Kinas
kapitalistiska vägval.

Rättegången mot Xilai kantades av
både rättsliga och mediala skandaler. En djup skiljelinje visade sig i
KKP mellan de som stödde Xilai och hans reformarbete och de som istället
stödde den skenande kapitalistiska utveckling Kina har haft sen
ordförande Mao Tse-Tungs frånfälle.

Oktoberrörelsen sänder
solidaritet till Bo Xilai och hoppas att det kinesiska proletariatets
och den nymaostiska rörelsens strid mot den kapitalistiska rovdriften
slutar i seger



Till minne av Ådalen 1931

Officiella uttalanden Posted on 2013-05-14 20:11:31

Vi kommer aldrig att glömma och vi kommer aldrig förlåt det
som hände i Ådalen 1931 den 14 maj. Vila i frid:

Eira Söderberg, 20 år.
Erik Bergström, 31 år.
Evert Nygren, 22 år.
Sture Larsson, 19 år.
Viktor Eriksson, 35 år.

här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös, värnlös
arkubuserad
av okända kulor
brottet var hunger
glöm honom aldrig



Till minne av hungerstrejken

Officiella uttalanden Posted on 2013-05-06 11:28:21

Den 5 maj hedrar vi minnet av tio modiga irländska anti-imperialister
som gav sina liv i en hungerstrejk för rättvisa och människovärde. De tio var
aktiva soldater i antingen IRA (Irländska Republikanska Armén) eller i
marxistiska INLA (Irländska Nationella Befrielsearmén). De tio strejkade för
fem enkla krav:

1. Rätten att inte bära fängelseuniform;
2. Rätten att inte behöva arbeta i fängelset;
3. Rätten att fritt umgås med andra fångar, och att anordna utbildnings- och
fritidsaktiviteter;
4. Rätten till ett besök, ett brev och ett paket i veckan;
5. Fullständig återupprättelse av den frigivningstid som förlorats under
protesten.

Thatchers regim vägrade dock att gå med på dessa krav, och en efter en så
började de strejkande att dö, inte ens deras död fick Thatcher att ge efter. Den
5 maj 1981 dog ledaren av hungerstrejken, Bobby Sands, som under hungerstrejken
blivit invald i brittiska parlamentet. Den 20 augusti samma år dog den sista av
de tio – INLA medlemmen Michael Devine. De tio som dog var:

Bobby Sands
Francis Hughes
Raymond McCreesh
Patsy O’Hara
Joe MaDonnell
Martin Hurson
Kevin Lynch
Kieran Doherty
Thomas McElwee
Michael Devine

Hedra deras minne – för deras kamp vidare!

http://www.youtube.com/watch?v=W6BWiTVEhcM



En internationell dag

Officiella uttalanden Posted on 2013-04-19 19:48:11

Klockan är 10.30 den
4 maj 1886. På Haymarket torget i Chicago har just Samuel Fielden avslutat sitt
tal till den samlade massan av arbetare på flera tusen. Efter talet försöker
polisen att skingra folkmassan från torget, men när de i styrka rör sig mot
arbetarna flyger plötsligt en hemmagjord bomb mot de framåtrykande poliserna. Den
exploderar framför polisen och dödar en och skadar sex. Exakt vad som hände är
ingen helt säker på, men polisen öppnade eld mot de flyende arbetarna.
Poliserna sköt vilt runt sig, de upphörde bara att skjuta efter att den
befälhavande polisen upptäckt att i den tunga krutröken och kaoset så sköt
poliser på varandra.

När kulorna slutat
att vina och krutröken lagt sig låg sex poliser och fyra arbetare döda, 70
arbetare och 60 poliser hade blivit skadade. Efter denna händelse som gått till
historian som Haymarketmassakern dömdes 7 arbetare till döden och en hetsjakt
mot röda svepte genom USA. Det som hände denna dag och de föregående dagar är
anledningen till att vi varje år firar första maj som arbetarnas dag. Så vad
var det som lede upp till den ödesdigra dagen 4 maj 1886? För att få svaret på
det måste vi gå lite längre tillbaks.

Efter amerikanska inbördeskriget
blomstrade industrin i USA och Chicago blev en stor industristad. Dit strömmade
tusentals tyska immigranter i jakten på ett bättre liv, men livet som arbetare var
väldigt hårt. Industriarbetare jobbade mellan 9 och 14 timmar varje dag, sex
dagar i veckan hela året runt för en dagslön på ungefär 1.50 dollar. Alla
försök att organisera sig möttes hårt av borgarna som använde våld,
strejkbrytare och tidningarna för att slå mot arbetarna. Men trots borgarnas
förtryck växte sig anarkistiska och socialistiska fackförbund allt starkare.
Ett av fackförbundens krav var en 8-timmars arbetsdag.

1884
bestämde man sig på en kongress som hölls av Federation of Organized Trades and Labor Unions att
från och med 1886 skulle första maj bli den officiella kampdagen för 8-timmars
arbetsdag. När denna dag närmade sig förberedde många amerikanska fackförbund
att gå ut i storstrejk med kravet.


första maj 1886 gick upp till en halv miljon amerikanska arbetare ut i strejk. I
Chicago, som var rörelsens centrum, strejkade 40 000 och flera tusen tog till
gatorna för att visa sitt.

Två
dagar senare samlades strejkande arbetare vid McCormick Harvesting Machine Companys anläggning, där hade
fackförbundsanslutna arbetare avskedats och när de strejkade 1885 blev de attackerats
av bossens anställda gangstrar, från det ökända privata säkerhetsföretaget
Pinkerton. När arbetarna strejkade året därpå tog företaget in strejkbrytare,
vilka skyddades av en styrka av 400 poliser. Trots detta gick hälften av
strejkbrytarna över till de strejkande. De kvarvarande strejkbrytarna
konfronterades för sitt klassförräderi av de strejkande arbetarna.

Startskottet
– bokstavligen – för händelsen dagen därpå, avfyrades vid McCormick Harvesting Machine Companys anläggning. De
strejkande arbetarna hade samlats där, ledda av August Spies. Allting var lugnt
upp till att arbetsdagens slut, då rusade flera strejkande arbetare mot anläggnings
grind för att konfrontera strejkbrytarna. I tumulten öppnade polisen eld och
dödade två arbetare.

Förbannade
över att arbetare mördats för att skydda de rikas intressen beslöt man snabbt
att hålla en demonstration dagen därpå. Flyggblad trycktes på engelska och
tyska med slagordet “arbetare beväpna er och slut upp i full
styrka!”, men när anarkisten Spies fick se flyggbladet beordrade han
genast att denna rad skulle strykas. På en dag spred man 20 000 flygblad och
samlingspunkten för demonstrationen nästa dag var det kända Haymarkettorget.
Vad som hände sen vet vi redan.

Som
alltid i historian står pressen på den härskande klassens sida och innan ens de
följande rättegångarna börjat hade media funnit de anklagade arbetarna skyldiga
och krävt deras avrättningar. Karl Marx svärson Edward Averling sa det bäst:
“om dessa män hänges så är det Chicago Tribune som har hängt dem”.

Som
förväntat la domstolen allt ansvar för vad som hänt vid Haymarket på strejkledarna
och 7 av dem dömdes till döden, men två fick sina dödsdomar omvandlade till livstid
i fängelse. Dagen innan sin avrättning begick Louise Lingg självmord genom att
explodera en tändhatt i sin mun. Den 11 november fördes George Engel, Adolf
Fischer, Albert Parsons och August Spies med säckar över sina huvuden till galgen.
Med förakt mot sina bödlar sjöng de sin tids internationella arbetarsång,
“Marseljäsen” (en gång en revolutionär sång, nu Frankrikes
nationalsång). Just innan falluckan öppnades och de fyra kamraterna fick lida
martyrdöden hördes Spies skrika: “en dag ska komma då vår tystnad kommer
ljuda högre än dagens strypande”. Vittnen till avrättningen berättar att
hägningen gick fel, att nackarna inte bröts och de ströps till döden.

Avrättningarna
var ett bakslag för kampanjen för en 8-timmars arbetsdag men som den svenska
ungkommunisten Olle Meurling, som senare föll i spanska inbördeskriget, sa:
“revolutionärer dör men revolutionen lever!”. Kampanjen fortsatte och
1890 bestämde den andra socialistiska internationalen att man på den 1 maj
världen över skulle gå i strejk för en 8-timmars arbetsdag – för att hedra
minnet av de mördade kamraterna från Haymarket händelsen.

Snart
är det första maj igen, många kanske nuförtiden mest ser dagen som en helgdag, men
det är en viktig dag att minnas. Vi har inte kommit hit vi är nu utan våra
förfäders blod, svett och tårar och vi har fortfarande mycket att göra innan vi
med stolthet kan säga att vi lever i ett jämlikt och demokratiskt samhälle där
folkets behov går före ett fåtal rikas ständiga jakt efter profit.


detta år, på den röda dagen första maj, ta till gatorna, säg vad ni har på
hjärtat, minns alla dem som har kämpat och fallit för er och framför allt, som
arbetare, känn stolthet i att detta är er och ingen annans dag, en dag för alla
arbetare om de så talar svenska eller persiska, om de än har svart eller vit
hud, om de än ber i en synagoga eller i en ortodox kyrka, om de bor i en
storstad eller ute på landet. Första maj är vår internationella dag,
förhoppningsvis så träffas vi ute på gatan i år!



Krossa den borgerliga fasciststaten – riv upp REVA!

Officiella uttalanden Posted on 2013-03-04 11:30:45

Den borgerliga staten visar i kristider upp sitt rätta ansikte. Gång på gång påvisas den gamla sanningen att kapitalismen som system tillsammans med dess ökande klassklyftor föder fascism. I Grekland hjälper det nazistiska partiet Gyllene Gryning den borgerliga statens polis att arrestera och utvisa papperslösa flyktingar som av nödtvång har flytt sina krigs- eller svälthärjade länder för ett bättre liv i Europa. Samma sak gäller i Ungern med nazistpartiet Jobbiks och den ungerska polisens outtröttliga jakt på judar och romer. Nu visar den svenska borgerliga staten och dess fascistpolis att denna inte heller utgör ett undantag.

Kort efter att sverigedemokratiska riksdagsledamöter anfaller en person av invandrarbakgrund med järnrör, så anammar den svenska staten, och dess främsta förtryckarorgan polisen, liknande metoder. REVA, ett projekt som syftar till att kategorisera människor efter gamla 1930-talsklingande rasstereotyper, med polisvåld som främsta metod, har sjösatts i Sveriges större städer. Polisen använder metoder som de flesta anser hör 1940-talets Tyskland till för att kunna göra skillnad på folk och folk. De går helt sonika runt i tunnelbanorna och kräver att de som ”ser utländska ut” måste identifiera sig på plats. I många fall har inrikesföddas nationella identitet satts i fråga – och vägran att uppvisa giltiga passhandlingar ger en resa till polisstationen utan att passera gå. Vad är nästa steg? Att utlandsfödda tvingas bära davidsstjärnor av olika slag på jackan för snabb identifiering?

Vi kräver att Sveriges samtliga arbetare, studenter, arbetslösa, inrikesfödda såväl som utrikesfödda, att ni reser er raka, beger er till fronten och börjar slå tillbaka mot den fascistiska polismakt som hotar samhällets sämst ställda! Inte ett steg till tillbaka mot den svenska fascistiska polismakten eller dess borgerliga förtryckarstat!

Arbetarklassen har ingen nation!

Uttalandet antaget av Oktoberrörelsens politbyrå



Nordkorea – en imperialists värsta mardröm

Utrikes Posted on 2013-03-04 11:27:42

Nordkorea är ett mycket kontroversiellt ämne. Det bedrivs en mediehets av enorma proportioner främst från borgerlig dagspress och borgerliga nyhetsbyråer gentemot det “underliga” lilla landet i Asien. Hur Nordkorea ser ut inrikespolitiskt kan vi alla säkerligen ha olika uppfattningar om, troligtvis eftersom att inte jättemycket är känt om landet. Utrikespolitiskt, som anti-imperialister, måste man ändock se Nordkoreas förtjänster:

“Även om vi får se nya sanktioner så är det mycket begränsat hur effektiva de är. Man måste vara ganska kreativ för att komma på nya sanktioner mot Nordkorea, säger Ulv Hansen.” (SvD, 12/2-2013)

USA är alltså frustrerade på grund av två huvuddrag i Nordkoreas politiska generallinje, Kimilsungismen-Kimjongilismen:

1) Nordkorea har lagt fast Juche-linjen, dvs. de strävar efter totalt självförsörjande, trots att detta innebär ett oerhört umbäranden för dem och deras befolkning. Detta betyder att det inte riktigt går att göra sanktioner mot dem, speciellt inte heller då Kina, som är deras största handelspartner, har varit tydliga med att de kommer fortsätta handla med dem.

2) Nordkorea sätter Songun-linjen främst, viket betyder att de sätter försvaret mot USA:s invasionshorder främst. Då USA och Sydkorea har kärnvapen betyder detta att även Nordkorea måste ha kärnvapen. I förlängningen blir det omöjligt för USA att göra samma sak som de har gjort i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Mali – då de vet att om de anfaller Nordkorea så kommer de inte att backa en tum – och de skulle inte tveka att skjuta tillbaka…

Så. Det går inte att svälta ut dem. Och det går inte att invadera. En imperialists värsta mardröm. De bevarar därför sin nationella suveränitet – och vägrar bli en lydrepublik till USA-imperialismen som deras grannar i Syd har tvingats bli.

Länge leve den anti-imperialistiska frihetskampen!